”En omogen Brie kan med fördel skäras till och användas som hålfotsinlägg tills den mognat.”
- Fabian Flänsost, vår ciceron i ostdisken
Beslöt den sig bara för att inte lämna garaget?
Kl 04.50 ringer klockan, dags att lämna sängvärmen. Gör mig i ordning, travar iväg till busshållsplatsen i minusgrader. Det kommer ingen buss. Ingen alls. Minutrarna tickar iväg men någon buss syns inte till. Jag inser efter en stund att jag missat anslutningarna till Köpenhamn både en och två gånger. Till slut går jag hem igen. Frusen.
Det är något märkligt över det hela. Inga bussar, inga förklaringar, ingenting. Inga ord från de andra som stod och väntade med mig. Bara en kall, ödslig morgon i total tystnad och lam förvirring.
På något konstigt sätt så gillar jag det. Digga läget, liksom, för här blir det inga förklaringar. Som i en komisk film. En svartvit och tyst film. Precis som platsen där jag stod.
I köket och värmen packar jag upp min matlåda ur väskan och ställer den i kylen. Travar lite snopen in till datorn. Loggar in och börjar jobba. Ingen skada skedd, en dags hemarbete bara. Inga möten inplanerade i Byen.
Utanför fönstren ljusnar dagen, himlen blir babyblå med några slafsiga rosavita moln utslängda här och där. Måsarna låter som riktiga havsmåsar, utdragna skrin, tuffa killers.
Tömmer andra kaffekoppen och kan släcka lamporna i rummet. Det är förmiddag nu. Jag har redan arbetat fyra timmar. Snart ska jag värma matlådan.
Man ska glo!
Danska tidningen Politiken håller på fotografiens plats i media. De har t.o.m. en egen sida med en mängd bildserier man kan gå in och kika på. Allt från personporträtt till krigsskildringar. Det gillar jag. Tidningen Information är också en källa till både det ena och det andra. De har något de kallar ”Fotobloggen” där man kan se fotografier bl.a. från utställningar man kanske inte kunnat gå och se i verkliga livet. Det är för övrigt också två läsvärda tidningar, bilder eller ej. Det får bli dagens tips från mig. Glo på bilder! Det gör jag.
Lite fjöllsigt
Det här är inte en vecka då jag tycks blogga. Har försökt men får inte till det. Så kan det bli ibland. Undskyld.
Läser en insider-skildring från Rosenbad med den något fjöllsiga titeln ”Väninnan” av Eva Franchell. Klart underhållande.
På jobbet är det full rulle. Nya utmaningar av karaktären ”icke-skrivande” och det känns spännande och lite gungigt.
Jag har sett ljuset. Vårljuset. Det första aningens lilla bleka. Det gör mig lite småkåt och smäktande av och till.
Men att blogga? Näää.
Funderar på om jag kanske behöver ett tema härinne?
Kända kulturpersonligheter jag legat med?
Kända kulturpersonligheter jag inte borde legat med?
Eller så kanske jag borde gå på jakt efter Farbror Gösta…
Nå, det står en helg för dörren. Jag vill bara dricka rödtjut, diskutera politik och ligga. I vilken ordning som helst.
Ni då?
ISI PISI
Lennart Andersson hette han, mannen som på 50-talet ritade den lilla brännvinspluntan jag just inhandlade på en loppis för en tjuga. Jag visste inte ens om att det var en brännvinsplunta! ”Vad tar du för den här lilla glaskaraffen?” frågade jag okunnigt mannen bakom bordet. Han tvekade länge, jag såg på honom att han inte heller hade en susning. Till slut tog han ”glaskaraffen” ifrån mig och höll den i näven.
”Jaaa, du menar den här! Det här är dansk design, förstår lilla hon. Ska vi säga… ska vi säga tjugo kronor?”
Jag betalade utan att pruta. Utan att förstå att jag köpte en brännvinsplunta. Men inte fan var den dansk. Det är den inte om den är märkt med en sliten etikett från småländska, numera nedlagda, glasbruket Gullaskruf.
Sedan vidare till lilla återvinningsbutiken där jag tidigare fyndat. Jag vet precis vad jag är ute efter. Små kurviga glas för lilla avecen, inga såna där jättetuttar till konjakskupor, utan små nätta varianter att ha bredvid kaffekoppen. Mannen är just i färd med att stänga. Han fibblar så länge med dörrlåset att jag tänker ”ah vad tusan” och knuffar till dörren. ”Ursäkta, jag vet att du stänger, jag ska bara kolla glasen. Snälla? Det går jättesnabbt?”
Han mumlar något men släpper in mig. Jag vet inte varför men jag har’et på känn, förstår ni. Och mycket riktigt, när jag som radiostyrd går mot glashyllan så står de där… fyra små fräcka rackare på rad. Felfria.
”Jag tar dem”, säger jag och halar upp en tjuga. ”Vi säger väl en tjuga?”
”Ja, ja, vi säger väl det”, instämmer mannen och virar in dem i gulnat tidningspapper.
Väl ute på gatan inser jag att idag, idag har jag flyt.
Hem och googlar Gullaskruf och lär mig om Lennart Andersson och serien ISI. Ball. Varje dag lite ny kunskap.
(Rätt snygg också. Stor näsa.)
Nu ska jag diska glas. Fyra stycken. Felfria. Blir perfekt till lilla smutten. Jag och tre gäster. Lite gott i den Anderssonska pluntan. Sedan kan samvaron börja.
Svenska karlar? Inge ligge.
På väg hem med tåg. Två timmar i trång kupé. Omgiven av idel män. Gamla karlar. Alla, och då menar jag alla, har näsan i en smartphone. Små jävla paket i näven som de blippar med konstant i två timmar. De verkar hypnotiserade.
Jag tänker – och bli nu inte generade, jag tänker faktiskt så här ibland – om jag skulle välja bland dessa, vem skulle jag vilja ligga med?
Svaret kommer ilsnabbt: ingen!
När jag ska kliva av vägrar de att flytta på sig.
”Ursäkta?” säger jag på det där sättet som brukar få folk att haja att det är dags att maka på köttet och släppa fram någon som vill förbi. Men denna gång funkar det inte. Alla karlar är fullt upptagna av sina små platta nappar. När jag till slut får kliva över benen på ett hundrakilosberg är måttet rågat.
”Gubbe!”
Han reagerar inte. Istället sträcker han ängsligt ut hela överkroppen och följer liksom efter armen som håller mobilen… Jag tänker på Richard Lejonhjärta i den tecknade versionen, när han sover i sängen och Robin Hood lyfter hans arm för att komma åt den sista pengasäcken. Då, när tummen lossnar med ett plopp och han gnyr som ett barn….
En märklig syn att ha på näthinnan när man kliver av på perrongen.
Vidare till bussen för sista turen hem till muminsalongen. En fet vithåring klämmer ned sig bredvid mig. Ca 75-80 bast tippar jag.
Vad hivar han upp med detsamma och försjunker i?
Gissa?
Inget liggämne där heller, tänker jag. Men det hade kanske varit att ta i?
Att få något sagt utan att säga allt säger mer än andra som säger alltför mycket utan att säga något
Jag har ett gäng ostar i kylen som luktar lavemang. Det har gått så långt att jag inte vågar öppna kylskåpsdörren utan att hålla för näsan. Men så kan det bli här i tillvaron.
Ser en timme Thåström på svt.play, inspelat i augusti förra året. Börjar fnissa när han plötsligt påminner mig om knugen när han skulle bortförklara sina påstådda sidoknull. Stammandet, slirandet, händerna som han gnider lite mot varandra, pustandet, blicken som flackar… Det är inte orden i sig, det är själva stilen… En konstig liknelse, jag vet. Men nån borde klippa ihop lite knugen med Thåström så skulle ni fatta. Om ni inte redan gör det.
Jag har försökt läsa Ulf Lundell igen. ”Vädermannen”. Men till slut gav jag upp. Det här var sista chansen han fick. Hädanefter läser jag inte en bok till av honom. Jag har försökt i tjugo år och säga vad man vill – jag har åtminstone varit uthållig och gett karl’n fler chanser än de flesta – men det slutar ofelbart med att jag blir förbannad på allt pladder. Han pladdrar värre än en hel skock kärringar. Har han ingen på förlaget som kan ta honom i hampan, säga åt honom? Får han ge ut oredigerade böcker bara därför att han heter Lundell? Så mycket svammel sida upp och sida ned om absolut ingenting! Jag får känslan av någon som tror att om han bara sitter och skriver x antal sidor eller timmar varje dag så blir det en bok och då är det bra. X antal sidor eller timmar varje dag betyder inte alls att det automatiskt blir bra.
Lundells musik har en stor och grundmurad plats i mitt hjärta. Minnena är många och fina. Så därför har jag fortsatt att försöka läsa honom också. Jag uppskattar honom för hans förmåga att fånga samhällsnuet. Ibland uppskattar jag några rader här och där då han beskriver naturen. Men däremellan dessa sjok av ord som inte leder nånvart. Jag vill ta fram en sax och klippa bort fyrahundra sidor. Bokstavligt talat. Förlagets flathet? Fan vet.
Skillnaden mellan att skriva mycket och att skriva stramt blir glasklar när jag följer Kerstin Ekman in i ”Mordets praktik”. En lysande liten jävel till bok. Iskall. Mångbottnad. Mycket outtalat där mellan raderna, man får vara alert och koncentrerad för att uppfatta allt. Ett mästerverk, så tunn den är. Så mycket doft och känsla den förmedlar. Ekman är så rasande skicklig i sitt yrke. ”Hon kan alla labyrinter”, för att citera en viss herre.
Jag planerar för en kommande vår med en räcka böcker av Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman. Vill doppa mig lite i det tidiga 1900-talet. Behöver det. Känns som ett behov, ett begär och en belöning. Snart kommer en hel kartong på posten. Femton böcker! Och inte en enda Lundell.
Nog nu. Lördag afton. Osten luktar. Kandelabrarna brinner i muminsalongen. Jag bär yllesockor.
Att skjuta sittande fågel eller drömma stort
I svallvågorna av den fattigdomsdebatt som rasat i Danmark under vintern läser jag nu en uppfriskande debattartikel i Politiken om det danska kronprinsparet. De kallas för omogna och ytliga, ett slags dagdrivare med alltför mycket stålar på fickan och med noll koll på verkligheten. Texten jämför det danska paret med det engelska som visat prov på betydligt större social medvetenhet och samvete. Som exempel nämns bland annat att när det engelska kronprinsparet gifte sig förra året bad de att få slippa bröllopsgåvor och uppmanade istället folk att skänka pengar till hjälporganisationer. I Danmark täckte bröllopsgåvorna tre våningar i Amalienborg! Prinsessan Mary ägnar sig åt att ränna runt på skyhöga klackar och i dyra märkeskläder och smila för kamerorna. Den danske kronprinsen arbetar totalt 40 dagar om året! Men han kör gärna sin motorcykel med initialer av guld och diamanter… Artikeln har fått många att reagera. De kungatrogna pratar om “ovärdig journalistisk ton” och kallar skribenten för kommunist medan andra jublar. Själv säger jag bara: plocka väck monarkin bums! Värre tjafs får man leta efter.
Det är dags att lämna det trams som kallas vintern bakom sig. Se framåt, mot våren och ljuset. Planera lite. Dra upp riktlinjerna för en skönare tillvaro. Visst fanken ska man drömma stort?! Vad drömmer ni om? Berätta!
I parken inte långt från muminsalongen växer sykomorträd, trumpetträd, japanska pagodträd, kaukasisk vingnöt och annat spännande. Jag har alltid varit glad i träd, sagt att jag alltid måste bo så att jag ser träd från fönstret. Det har jag också gjort. Även om mitt förra käll bara innebar ett pinnigt prydnadsträd på en skitig bakgård… Varenda dag sedan jag flyttade har jag slagit upp lokalblaskan från det där pickadollar-ghettot och läst om rån och mord och överfall och tänkt: Det var inte bara jag! Ibland kändes det nämligen så, som om jag överdrev, inbillade mig, var den enda som oroade mig… inte kunde det väl vara så farligt? Visst fan är det farligt! Nu snackar hela landet om det. Pang pang, du är död!
Nej, man måste dra upp riktlinjerna för en skönare tillvaro, som sagt. Drömma stort! Själv vill jag ha en ö. Minst! Inte så mycket prylar men gärna lite snygg sammet. Rinnande vatten på dass och i kök. En eldstad. Ved. Snygg utsikt med träd och hav utanför knuten. En trevlig karl på besök då och då. En katt som skiter utomhus. En fungerande internetuppkoppling till omvärlden. En virre varje fredag eftermiddag. Tid att skriva böcker. Vänner att bryta sitt bröd med då och då. That’s it.
Nå, hur var det med era drömmar?
Är det någon som drömmer om att vara Frederik och Mary?
Jag kan ju fan inte skriva ”Min kamp” som rubrik…
Mestadels har det varit en kamp. 2011. Det har varit strider hit och dit. För överlevnaden. För tryggheten. För livet. Jag är trött. Eller snarare tom. Jag går och väntar på att glädjen ska slå rot, att jag ska gå i taket av jubel. För jag har ju uppnått så mycket. Erövrat så mycket jag så länge trott varit omöjligt. Men inuti mig skjuter det inte ut några jubelskott, ingen glädje med avstamp i magregionen ger sig till känna. Så jag har låtsats. Låtsats i omgångar i flera månader nu. Tänker att det är vad alla förväntar sig. ”Nu måste hon vara glad, nu när hon tagit sig igenom så mycket?” Jag har tänkt att om jag inbillar mig att jag är glad så blir jag det till slut. Men så här i slutet av året, när en summering ska göras, måste man få vara ärlig. Jag är inte glad. Jag är tom.
2011. Det har varit skit. Skit jag inte ens kunnat skriva om här inne. Det var året då jag fått fortsätta jobba på att förstå att jag definitivt blivit bortvald. För alltid. Av dem jag hela livet kallat min familj. Det har varit ångest och trassel. Det har varit långa nätter över juridikböckerna för att jag inte haft råd med advokat men beslutat mig för att få väck en mer än 20-årig snara kring min hals. Det lyckades. Det kostade mig pensionen och alla mina besparingar. Men det lyckades. Det i sin tur har gjort att jag fått revidera hela framtiden. Det har jag inte lyckats så bra med. Tjugo års nötande av samma begränsningar och oro låter sig inte utplånas så enkelt. Det trodde jag. Jag trodde fel.
2011 var året då jag fick en pistol riktad mot mig i hemmet, plötsligt och fullkomligt obegripligt. Mitt liv var inte värt ett skit för en fullkomlig främling. Jag var inte värd något. Jag var ingenting. Den tanken är svår att ta in men den kletar sig ändå fast, månad efter månad. Jag såg andra fara illa. Jag såg blod och kulhål efter andra skottlossningar. Någon tyckte att det var okay att smälla en bomb utanför mitt hus. Någon annan tyckte inte ens det var värt att nämna i en notis i lokaltidningen. Mitt liv är inte värt ett skit. Jag är försumbar. Som alla andra. Det tar tid att ta in den tanken. Den gör lite för ont. Men den klibbar och stinker och hänger sig fast. Viskar i mitt öra. Gör mig liten.
2011 var året då någon eller några tyckte det var okay att bryta sig in hos mig och rota igenom mina ägodelar. Röra vid dem, slänga runt dem, ta vad som var begärligt. Rata annat. Men röra vid allt. Och mina fotografier från den sista gången jag träffade min dementa mamma och hon faktiskt kände igen mig, de försvann. Det halsband jag köpte till henne för min första lön som tonåring och som hon sen gav tillbaka till mig många år senare… det försvann. Som så mycket annat. Datorer och kamera och pengar kändes inte viktiga. Det som gjorde ont var alla bilder som försvann. De som bara betydde något för mig. Och så försvann även det sista av tryggheten. Hemmet var inte detsamma som trygghet. Inte alls.
Så många ledsna människor runt omkring mig. Sjukdomar. Uppbrott. Tårar. Avsked. Kränkningar. Skilsmässor. Gräl. Dumhet. Elakhet. Förtvivlan. Jag blir avtrubbad, stänger ute. Blir det någonsin annorlunda? Blir det någonsin bättre? Vad är bättre? Vad är det egentligen jag vill? Varför vet jag inte vad jag vill?
”Du fungerar bäst i kris”, säger en god vän sakligt när jag rusar fram som ett tåg genom tillvaron, när jag ska lösa alla problem, när jag inte vågar stanna upp av rädsla för att bli förlamad av hur stort det här berget av skit har växt sig. Men jag vill inte vara en sådan där som fungerar bäst i kris, jag vill krypa ihop i någons famn och få vara liten. Jag svarar henne inte men hennes ord biter sig fast. Om jag fungerar bäst i kris, då fungerar jag sämre när allt är bra. Så när allt är bra vet jag inte vad jag ska göra med mig själv. Och söker kanske upp problem på nytt? Det är en hemsk tanke.
”Du är för smart för ditt eget bästa. Du tänker för mycket, du reflekterar och analyserar så mycket att du blir sjuk och måste till psykologen. Dumma människor behöver aldrig gå till psykolog”, säger någon. ”De som inte tänker så mycket, de klarar sig bättre…”
Jag känner mig inte smart. Om jag vore smart skulle jag bara sitta högst på räkmackan nu och gunga. Doppa bröstvårtorna i champagne och mumla ”halleluja” lite slött. Tillvaron skulle vara fin. Tillvaron borde vara fin. Från utsidan ser den nog fin ut. Vad har jag för problem? Jag har jobb. Jag har någonstans att bo. Jag har några vänner som säger att jag är viktig för dem. Jag är vid liv.
Men jag är trött på att alltid klara av saker på egen hand. Jag saknar. Det är tomt inuti mig. Inget når riktigt ända fram längre. Längst därinne känns det som om ingenting kan gro. Det är bara tomt.
”Vad önskar du dig inför 2012?” frågar de.
Jag önskar att jag hittar hem.
Jag vet inte vad och var det är… men får man önska så vill jag gärna hitta hem. Och slippa känna mig så ensam. Längst därinne.
Små konstiga stunder
Ingrid Caven, det är damen med några av de de konstigaste låttitlarna: ”Acne Vulgaris”, ”Polaroid Cocaine”, ”Sex ’n Fax” osv. Hon är tyska, sångerska och skådis om jag förstått det rätt. En gång i tiden gift med filmskaparen Fassbinder. I ”Each man kills the thing he loves” låter hon som om hon fått en spruta i tungan. En spruta med nåt lugnande i. Men det är Oscar Wildes ord hon sjunger så jag köper’t rakt av.
Jag får ibland små stunder då jag tycker om att lyssna på Ingrid. Låten ”Nietzsche” t.ex. Märklig sak. Man blir lite fnissig. Sen vill man inte mer. Då stänger man av konstiga Ingrid. Gömmer boan i garderoben, tar sig en java utan dopp och övergår till att tänka på Julia Ceasar istället. Jag älskar Julia Ceasar. Hon var aldrig konstig. Bara… bara juliansk.
Men för att jag är jag och det här är Lilla Blå Bloggen så får ni både Ingrid Caven och lite bilder från Montparnasse 1929. Så det blir så där hemlikt och mysigt som ni har rätt att förvänta er härinne i mellandagarna.
Kyss på kind så länge. Till den som vill ha.
På underlivsfronten intet nytt
Har jag blivit påsatt av en isbjörn? tänker jag förvirrat när jag under promenaden fiskar upp ett decimeter långt kritvitt hårstrå från kjolen. Det tar en stund innan jag inser att det inte är ett hår utan någon tråd från tröjan. Men jag är underlivsfixerad just nu, det är uppbenbart. Står i mataffären och betraktar påsarna med hallonbåtar. Ser de egentligen inte ut som svullna klitoris? Hallå?
Går hem och sätter på potatisen.
Lucka 24: Pål Pommacs grubblerier
Dagens fråga:
När jultomten flinar idag, beror det på att han vet var alla stygga flickor bor?
